A Common Nordic Vision

image

premiärminister David Cameron formulerar den utmaning vi står inför som ett
  val mellan två alternativ: multikulturalism eller integration.

Tyvärr är detta ett val mellan två dåliga alternativ.

Multikulturalismen, som Merkel och Cameron med rätta tar avstånd ifrån, är en
  ideologi som med politiska medel förstärker etniska och kulturella
  skiljelinjer i samhället. Samtidigt är den integration som Merkel och
  Cameron förespråkar alltför vagt definierad. I praktiken har många
  europeiska länder ställt långtgående krav på invandrares anpassning till
  majoritetskulturen.

Ett bättre alternativ till identitetspolitisk multikulturalism eller en
  diffust formulerad strävan efter integration vore att stärka
  medborgartanken. Medborgar­idén vilar på tanken att vi i offentligheten är
  jämlika individer, oavsett etnisk, kulturell eller religiös tillhörighet.
  För stat och myndigheter bör vår bakgrund vara helt irrelevant. Detta
  omöjliggörs av multikulturalismen.

Samtidigt måste vi i det civila samhället och i den privata sfären själva få
  välja vilka etniska, religiösa och kulturella grupper vi vill tillhöra. Våra
  olikheter kommer att spela roll för var vi väljer att bo, vilka vi väljer
  att umgås med och så vidare. Detta omöjliggörs av ett luddigt eller alltför
  krävande integrationsideal.

Det är jämförelsevis enkelt att bli svensk medborgare – i praktiken krävs
  inget mer än fem års vistelse i
Sverige. Samtidigt är medborgarskapets
  informella status låg. Svenskheten definieras fortfarande i termer av
  etniskt ursprung och kultur, vilket leder till att en invandrare får räkna
  med att fortsätta att bli betraktad som, och kallas, just invandrare, även
  efter att han eller hon har blivit svensk medborgare. Invandrarskapet går
  dessutom i arv, som framgår av vanligt förekommande begrepp som ”andra
  generationens invandrare”.

Hur kan man då stärka medborgarskapets status? Att öka skillnaden mellan
  medborgare och ickemedborgare är ingen framkomlig väg. Medborgarskapet är
  frivilligt och det bör vara möjligt att leva i Sverige även under en längre
  tid, med långtgående rättigheter, utan ambitionen att bli medborgare.

Det som då återstår är att förändra reglerna för naturalisation, det vill säga
  det sätt på vilket en invandrare förvärvar sitt medborgarskap. Mot bakgrund
  av utvecklingen i övriga Europa kan fyra kategorier av tänkbara
  naturalisationskrav urskiljas: 1) språk, 2) medborgarkunskaper, 3)
  värderingar, 4) ceremonier.

Av dessa vore värderingskrav direkt olämpliga. Staten bör inte granska vare
  sig medborgares eller invandrares privata värderingar.

De övriga tre kategorierna är förenliga med grundläggande liberala principer.
  Men det är avgörande hur kraven formuleras och motiveras. Det handlar om att
  kräva begriplig svenska, inte flytande; att ställa rimliga kunskapskrav
  kring sådant som alla medborgare faktiskt kan förväntas behöva känna till;
  att garantera likabehandling genom att ställa identiska krav på alla
  invandrare oavsett ursprung. Däremot är det tveksamt vilken effekt
  ceremonier eller mer uttalade medborgarkontrakt skulle ha.

För att medborgarskapet ska kunna fungera inkluderande bör kraven relatera
  till reellt existerande normer om svenskhet. Där har språket en särställning.

Språkkunskaper fungerar redan idag som en informell gräns mellan dem som
  betraktas som integrerade svenskar och dem som inte gör det. Om
  medborgarskapet kopplas till språket – samtidigt som det betonas att
  naturalisation inte förutsätter någon ytterligare anpassning än just den
  språkliga – kan detta fungera som en motvikt mot mer långtgående
  assimilationskrav av den sort vi har sett i många andra europeiska länder.

För att kunna leva tillsammans i ett mångkulturellt samhälle behöver vi en
  gemensam lagstiftning och en reell förutsättning att kunna kommunicera med
  varandra. I övrigt bör inte staten på något sätt reglera den kulturella
  mångfalden.

Medborgarskapet ska inte vara ett steg på vägen mot att bli svensk, det ska
  vara slutmålet. Den som väl är medborgare bör därefter aldrig – varken av
  staten eller av andra offentliga aktörer – betraktas som något annat.
  Begreppet andra generationens invandrare skulle därmed äntligen kunna gå i
  graven.

ANDREAS JOHANSSON HEINÖ

Andreas Johansson Heinö­ är författare till Timbrorapporten
  Vem ska få bli svensk medborgare?

som presenteras idag.

http://www.google.com/gwt/x?wsc=bk&wsi=6b48286799c5f605&u=http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1478735/Stall-sprakkrav-for-medborgarskap.html&ei=-XfgTe_5NMvLsAby3qnZDg

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: